Sitter och försöker reflektera lite över veckan som har gått. Den 4:e Maj kl.04:32 föddes min son Alexander med akutkejsarsnitt på NÄL i Trollhättan. 3705g och 50 cm lång! Det är så mycket som snurrar i huvudet att jag inte hinner formulera det innan det dyker upp nått nytt igen. så jag börjar där tankarna tar vid. Mellan värkarna och någonstans bortanför dimman av lustgasen så hör jag läkaren som säger att dom vill ta ett blodprov på bebisen medans han fortfarande ligger i magen. Jag blir direkt orolig men säger att det är okej så länge det inte skadar honom eller han får ont av det. Provet såg ganska bra ut men efter en stund ville dom ändå ta prov igen och då såg det inte lika bra ut. Jag uppfattar att stämningen i rummet ändras och plötsligt säger dom att det blir ett snitt , frågar vem som ska följa med mig in i operations salen för båda kan inte göra det...* Tankarna snurrar i huvudet , läkarna har ju hela graviditeten varit på mig om vad jag ska göra för att undvika att bli snittad eftersom risken är så stor att jag inte skulle överleva en operation p.g.a övervikten. Och mitt lilla barn där inne kommer han klara sig ? Vad är det för fel eftersom han måste ut så fort? Jag ber Tobias komma å ge mig en kram innan jag rullas iväg och säger till honom att om något går fel så vill jag att han ska veta att jag älskar honom.* Jag känner hur paniken börjar bubbla inom mig men vet också att en ångest attack i denna stunden bara skulle förvärra situationen. Så jag drar tag i lustgasen och den släpper jag inte förän dom ska rulla ut mig ur rummet. Kommer ihåg att barnmorskan pratade med mig men jag kommer inte ihåg vad hon sa. kommer ihåg ansikten men inga ord. bara massa sladdar å slangar , sprutor å skynken. Mamma står brevid mig och mår minst lika dåligt hon men det går bra. Efter en stund så tar bedövningen ordentligt och dom påbörjar arbetet att få ut min son och plötsligt känner jag hur det blir tomt i magen men jag hör inget skrik och jag får heller inte se någon bebis. Paniken bubblar igen , VART ÄR MITT BARN OCH VARFÖR FÅR JAG INTE SE HONOM ?! Jag ligger där medans dom fortsätter att ta ut det som ska ut å laga det som ska vara kvar. Och tillslut kommer det en barnmorska bärandes på det lilla lilla underverket som bott i min mage i 284 dagar. Han var så fin alldeles röd i ansiktet och klarblåa ögon. Det finaste jag någonsin sett. Men jag kände inte den där vågen av lycka som så många beskriver utan istället kände jag ett enormt tryck över bröstet och en ångest attack som blommade ut för fullt... Så mycket intryck som försökte landa men allt bara snurrade så jag valde att blunda och nästan somna en stund. Min son var i säkert förvar hos sin mormor, och hans pappa fanns där så då kunde jag slappna av.... Nu kan jag inte skriva mer för det blir väldigt känslosamt men det kommer en annan dag. Nu har jag min lilla familj som jag älskar över allt annat <3